Luciamorgon, Tredje Advent och Kyrkklockor

Natten går tunga fjät
runt gård och stufva.
Kring jord som som förgät´
skuggorna rufva ...

Ja i denna tidiga morgonstund har våra ljusbärerskor nog mycket att göra. Så även - förmodar jag - vår egen, Ölands lucia, Emma Jensen från Laxeby (nybliven stadsbo och inflyttad till Borgholm). Det är mycket ljus som ska spridas i luciamorgonens mörker.

Och det behövs!

Idag är det även tredje advent och det tredje ljuset ska tändas i adventsljusstaken. Eller kanske i kopparbunken där adventsljusen också kan stå. En del har ju (i t ex en kopparbunke) byggt upp ett helt litet landskap med mossa och lav och små flugsvampar av någon sorts pappersmassa, som de fyra ljusen står förankrade i. Stämningsfullt kan det hur som helst vara när adventsljusen tänds.

Och idag klockan tre ringer kyrkklockor över hela världen. I varje kyrktorn och klockstapel ska det ringas med trehundrafemtio slag, det blir mycket det tillsammans! Världen behöver väckas om människorna ska kunna leva vidare på denna jord, inte minst världens ledare som nu ska vara församlade i Köpenhamn och försöka komma fram till något bra. Och inte bara försöka, dom måste!

Jag minns från slutet av åttiotalet. Då tillhörde jag dem som låg i gummibåtar och blockerade vägen för atomsopfartyget Sigyn när hon kom med högradioaktivt tyskt kärnbränsleavfall för förvaring vid Clab utanför Oskarshamn (s.k. MOX-avfall, som var extra farligt). Tyskland ville inte ha det hos sig och därför skulle det hamna i våra farvatten. Gång efter gång kom Sigyn med sin last, och varje gång demonstrerade vi och försökte lägga hinder på vägen, ibland t o m inne på Clabs område. Det hela väckte naturligtvis stor uppmärksamhet och när det som var tänkt att kunna äga rum i det tysta blev allmänt känt, så blev till politiskt problem för dåvande miljöministern Birgitta Dahl, eftersom hon hade givet sitt tillstånd till transporterna och till förvaring av MOX-bränslet vid Oskarshamn. Min sista insats i sammanhanget blev att få till stånd att det skulle tändas vårdkasar längs Ölands hela kust när Sigyn kom för sjätte eller sjunde gången - om jag inte minns fel - och samtidigt skulle kyrkklockor ringa över hela Öland. Kyrklockorna har ju av gammal hävd ansetts vara ett sätt att hålla det onda borta.

Vårdkasarna var inget problem, de gamla vårdkaseplatserna - delvis kända av ortsbefolkning - gick att lokalisera och där lades upp nytt bränsle. Och från tidig morgonstund redan före gryningen fanns folk på plats vid alla vårdkasarna beredda att tända på, den morgon som vi visste att Sigyn var på väg med sin ovälkomna last.

Svårare var det med kyrkklockorna. Jag fick visserligen en präst att tända på idén så väl att snart var hela det öländska prästerskapet var med på att det skulle ringas i alla kyrkklockor medan Sigyn gick förbi Öland. Men när detta blev känt reagerades det från biskopsstolen i Växjö, där det påtalades att kyrkklockorna endast fick ringa i samband med att det skulle vara gudstjänst. Men våra öländska präster bestämde sig då för att hålla gudstjänster den dagen (fast att det inte var söndag), så klockringning blev det trots allt när Sigyn kom den gången. Vårdkasarna brann längs hela den öländska kusten och kyrkklockorna ringde. TV förmedlade bilderna långt ut över Sveriges gränser.

Och det bästa av allt: Det blev ingen ytterligare transport av MOX-bränsle till Oskarshamn efter den gången.

Må kyrkklockornas klang bli lika lyckosam den här gången. Nu gäller det hela världen!