Överklagningar

Igår ägnade jag viss tid åt att överklaga ett antal beslut från kommunfullmäktigemötet den 27 april, det olycksaliga där man beslutade att lägga ner skolorna i Södvik och Böda och att göra om den erbarmerliga ÖTAB-affären från i förra året (som Länsrätten upphävt efter överklagande från bl a mig). Jag blev så upprörd när jag tänkte på den kommunala galenskapen medan jag skrev att jag avslutade en av skrivelserna med orden:

"Yrkar att överklagade beslut undanröjs och må dom ansvariga föras till galgbacken."

Det var kanske mindre välbetänkt från min sida, för Länsrätten har knappast möjlighet att utdöma sådana domar. Att överklaga kommunala beslut är en sysselsättning som tar tid och som inte är särskilt roligt att ägna sig åt. Men när besluten är tokiga och man vill att de ändras är det svårt att låta bli. Eftersom man endast har rätt att överklaga kommunala beslut där man är skriven, så har jag hittills inte kunnat överklaga några beslut i Mörbylånga kommun, hur tokiga dom än har varit. Men det kan ju bli ändring på den saken om det skulle bli en kommunsammanslagning och jag får hela Öland till mitt kommunala arbetsfält. Jobbigt blir det säkert, men det är en utmaning som man isåfall inte kan backa inför! Om nu kommunerna skulle slås ihop vill säga.

Att överklaga kommunala beslut är en rättighet som alla medborgare i en kommun har, och det är inget man behöver ha dåligt samvete för att göra. Påståenden som framförs från politikerhåll att överklagningar skulle kosta kommunen en massa pengar är bara skitsnack som det inte finns någon täckning för. Mina överklagningar har hittills aldrig lett till någon extraanställning, inte ens på Länsrätten (det har jag en lagmannens ord på, d v s högste chefen för Länsrätten)!

Däremot kan tokiga beslut bli synnerligen kostsamma för en kommun, och har man överklagat har man i alla fall försökt att bespara kommunen från dessa onödiga kostnaderna!